I Psalm 69 ropar psalmisten ut till Gud i nöd, känslan överväldigad av bekymmer och fiender som omger honom. Han ber Gud att rädda honom, att inte låta honom sjunka i djupa vatten och att vända sina fiender tillbaka. Psalmisten uttrycker sin frustration och sorg, känslan av att ha blivit skamsen och avvisad av dem som borde ha varit hans vänner. Trots detta sätter han sitt hopp och sin tillit till Gud och erkänner att det är Gud som kan frälsa honom.
